Ett trångt liv

Som ni kanske förstått är det väldigt trångt och överbefolkat i favelan där jag bor (och i alla andra favelor), så någon tillskymmelse till lekplats för barnen eller trädgård finns inte. Dock finns det utanför huset där jag bor en liten klätterställning i trä med rutschkana, och dit gick vi imorse med barnen i den äldsta gruppen, alltså de som är ca 4-6 år.
För mig känns det som att det måste vara väldigt svårt att stimulera barnen i favelan (och vuxna också för den delen) tillräckligt. Det finns liksom ingenstans att ta vägen: man bor i ett trångt litet hus med hela familjen, och utanför huset är bara massa andra hus, mer eller mindre på varandra, och smala trappor och gångar. 
Visst kan barnen leka i dessa gångar, men med min uppväxt i bakhuvudet känns det väldigt begränsande och instängt. Naturligtvis kan man ta sig tid att “klättra“ ner för favelan och hitta en lekplats eller liknande där nere, men det är bland befolkningen här så att säga ingen vana.
Även på barncentret där vi normalt håller hus är bristen på plats väldigt påtaglig. Alla tre grupper (med ca 10-12 barn) har ett rum där de under dagarna leker, lär, läser, tittar på tv, dansar och även äter. Dessa rum är ca. 5x3 meter. Det finns ingen stans för barnen att vara ifred, göra något eget eller ens plats för att leka någon lek med mycket rörelse. Det är inte märkligt att det uppstår mycket små intriger mellan barnen, eller att läraren dubbelt så ofta måste säga “nej“ som “ja“. 
 
Med största sannolikhet beror dessa tankar och slutsatser på att jag är uppvuxen i ett av världens mest glesbefolkade länder.. där integritet står högst upp på allas önskelista. Jag menar, ingen här har ens antytt att de tycker att platsen inte räcker till. Och även om de skulle känna så, vad skulle man kunna göra åt det? Det finns ju knappast plats att bygga ut!
 
 

Rochina i bilder

Jag blir lika hänförd och lätt yr i huvudet varje gång jag ser det här.
 

Você fala inglês?

Igår eftermiddag försökte jag hjälpa tre tjejer i tioårsåldern med hemläxor i engelska. Det var minst sagt lättare sagt än gjort. På pappret som de fått av sin lärare skulle de fylla i ord som “cupboard“ och “kitchen bench“. Det visade sig dock direkt att de t.ex. inte visste hur man säger ord som jag, mamma och pappa på engelska.. Som ni kanske förstår hade de  alltså ingen aning om vad de skulle svara på frågorna i hemläxan. De själva ville att jag bara skulle skriva svaret på ett papper och låta dem kopiera. Men som grädde på moset var den enda instruktionen jag fått: “du får inte ge dem svaret, bara hjälpa“.  Jaha, så det var vad jag på min knaggliga, väldigt begränsade portugisiska försökte göra, med hjälp av alla kommunikationssätt som finns.
 
På något sätt lyckades jag iaf hjälpa de tre flummiga flickorna och hemläxan blev färdig. Men frågan är ju om det spelar någon roll om man skriver ett par främmande ord på ett papper när man aldrig har lärt sig de allra, allra viktigaste grundreglerna och fraserna. Den andra frågan är hur jag ska handskas med detta, och hur jag i fortsättningen ska lägga upp det för att det verkligen ska vara till någon hjälp...? Utmanande, är nog det bästa ordet att beskriva det med.
 
(Jag ber föresten om ursäkt för den 6 år gamla “signaturbilden“ som  dyker upp efter varje inlägg, men jag är inte teknisk nog att lyckas få bort den via surfplattan...)

Dagens viktigaste lärdom

“När du ser någon med vapen måste du bara ignorera det. När någon skjuter och du är på ett säkert ställe-stanna där. Om du inte är på ett säkert ställe -hitta ett.“
Vardagsliv i en favela..
 
Bli inte orolig mamma, jag känner mig med tanke på omständigheterna väldigt säker... och jag behöver bara vara lite extra försiktig i 6 veckor till, medans flera miljoner döttrar här inte känner till något annat liv. Tänkvärt.

Första dygnet

Rio de Janeiro. Staden med 16 miljoner invånare som är känd för stränder och kriminalitet, om man ska hårddra det.
Igår fick jag uppleva ett pulserande Copacabana med stringbikinis, caipirinha och lyxigt semestrande. Den del av staden som präglas av välmående och solbrännor. 
 
Idag klättrade jag 20 minuter upp för ett trångbott berg, en favela, till mitt boende. En lång uppförsbacke med smala gångar i alla vädersträck inklämda mellan olika typer av hus och boenden. Smala, stenbelagda gångar kryllande av människor som är fullt upptagna av sitt vardagsliv. En liten affär till höger, en pojke som ber om vatten till vänster, en grupp människor som står och skrattar till ljudet av hög sambaliknande musik. Favelan är som ett eget litet samhälle, och när jag svettandes försöker hitta rätt väg bland alla trappor och svängar kan jag inte låta bli att känna mig som en myra i en gigantisk myrstack. Fascinerande, spännande och lite svindlande på något sätt.
 
En liten stund senare klev jag in på barncentret och möttes av barn som kom springande emot mig, barn som senare tävlade om att få sitta i mitt knä. Barn som börjar dansa så fort de hör minsta tillstymmelse till musik och blir som tokiga när kexen kommer fram på bordet. Föreståndaren hade precis dessförinnan förklarat för mig att jag inte får hålla barnen i famnen eller kramas med dom. Detta på grund av att barnen då skulle sakna denna närhet för mycket efter det att jag åkt här ifrån. Just av den anledningen,att de annars inte får sådan närhet, vill jag ju inget hellre än att kramas.
 
Bilder kan verkligen inte beskriva det, men kanske hjälpa fantasin lite..
 

Just nu, klockan 19.30 är utsikten över favelans ljus som sträcker sig nästan 180grader runt om mig bland det coolaste jag sett.

Ännu en reseblogg? Ja, typ.

Jag vill börja med att erkänna följande saker:
1. Jag är ganska övertygad om att jag inte är någon bloggerska, alltså finns det så att säga ingen kvalitetsstämpel på vad som skrivs här.
2. Min pojkväns surfplatta från vilken jag skriver autokorrigerar till tyska, OCH min språkliga förvirring har aldrig varit större (jag tragglar portugisiska ord och meningar hela dagen, pratar med andra volontärer på engelska, skriver till alla i sverige på svenska och skypar och läser en bok på tyska) så om jag skriver något jättekonstigt kan ni utgå från att jag egentligen menade något helt normalt, annat
3. Denna blogg användes för x antal år sedan då en Rebecka i tonåren behövde skriva av sig om sitt politiska engagemang.  Det förklarar alltså inläggen som finns lite längre ner på sidan.
 
Nu till de relevanta sakerna...
Jag befinner mig alltså i en favela i Rio de Janeiro där jag under sex veckor ska bo, och jobba på vad dom kallar ett barncenter, dit barn som lever i fattigdom varje veckodag kommer för leka, lära sig saker, och för att på olika sätt utvecklas. På eftermiddagarna kommer barn från skolan för att få hjälp med läxläsning eller lära sig något som skolan inte erbjuder. Själva tanken med barncentret är inte att vara som ett barnhem, utan fungerar som en förskola dit barn kan komma så att övriga familjemedlemmar i favelan ska kunna arbeta och försöka få ihop en inkomst som går att överleva på. Barnen slipper att under dagarna leva som gatubarn, och favelans familjer får ett oersättligt stöd. 
 
Detta är alltså vad denna blogg kommer handla om, dock går man varken oberörd eller tankelös många minuter per dag på ett ställe som detta, så troligtvis kommer många filosofiska tankar och obesvarbara frågor slinka in på ett och annat ställe.
 
Säg GÄRNA till om ni har frågor, åsikter eller önskemål om något ni vill se/läsa.
 
Até Logo!
 

RSS 2.0