Homosexualitet i Brasilien

I lördags var jag hela dagen i sällskap med två übertrevliga män, som sedan fyra månader är ett par. Senare på kvällen träffade vi också två av deras tjejkompisar, som också är tillsammans. 
Innan igår var jag helt säker på att Brasilien, i synnerhet Rio de Janeiro, är ett öppet och tolerant land. För av det jag sett, hört och upplevt här innan är det så. I princip alla går runt i stringbikini, folk är öppna med vilka dem är och döljer sig inte bakom någon falsk fasad. Jag läste även i min guidebok att Rio är en bra, öppen stad för homosexuella, så vad mina nya vänner berättade om livet som homosexuell här kom som något av en chock.
Efter någon timme tillsammans säger Bruno, den ena av männen, till mig att en av hans kompisar snart kommer att ansluta till oss. De har varit kompisar i två år och jobbat tillsammans ännu längre. Bruno säger att han är en "rolig, pålitlig och bra kompis.. men han vet inte att jag är gay, så säg inget om mig och min pojkvän (som då också var med) eller om att jag är homo. Han skulle kanske förstå, men jag vill inte riskera något än".
Ingen av de fyra som jag spenderade min dag och natt med har kommit ut inför sina föräldrar, de flesta av deras kompisar vet inte att de älskar någon av samma kön, och de sa att om de berättade på jobbet skulle alla under en hel dag sluta arbeta och vara i chocktillstånd..
Det finns en liten gata i Rio med gaybarer, och jag har sett en Pride-flagga vifta på Copacabana. Men tydligen väger gamla fördomar och den förbannade rädslan inför allt som är "annorlunda" tyngre. 
Jag blir så frustrerad. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt. Visst går utvecklingen framåt gällande HBTQ-frågor, men aaaalldeles för långsamt i sååå många delar av världen. För att inte tala om främlingsfientlighet och fördomar mot olika typer av religioner, etniciteter och folkslag.. där går det ju snarare bakåt. Hur är det möjligt?!
Kan vi inte bara inse att världen är större än våra näsor är långa, att VI har chansen att förändra världen och göra den till en bättre plats. Om alla bara vågade, och visste att de behövde, tänka till lite. Varför måste vi hela tiden döma varandra, och vara så otroligt rädda för varandras olikheter. Kravet är ju knappast att vi måste älska, eller ens tycka det minsta lilla om varandra, utan bara acceptera att vi är olika. Tänk om vi kunde vända rädslan till nyfikenhet, om alla bara gav olikheter en enda chans, en chans att lära känna något nytt, att öppna ögonen och ifrågasätta dessa destruktiva fördomar. Vi har ju chansen, men vi blundar för det och alldeles för ofta ignoreras det.
Tänk om vi kunde se alla små, små saker som vanliga människor gör varje dag som leder till något större. Kanske skulle vi då vara bättre på att kämpa, och orka vara bättre, mer öppensinnade människor.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0