Framtidsutsikten från en favela

Det är mycket här i världen som gör mig upprörd. Men min akilleshäl är nog ändå orättvisor av alla dess slag, och tyvärr blir dessa alltid mer påtagliga ju fattigare land  jag befinner mig i. Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller förbannad över att mina små kärleksknutar på barncentret inte är de barn som har det sämst ställt. 
Jag möter barn i centrala Rio som går runt på gatorna och tigger. Men de tigger inte ens om pengar, bara om att få lite vatten i en yoghurtbägare som de håller fram, på sin höjd vill de ha hela vattenflaskan som jag bär på för att stå ut med hettan. Bredvid ligger tjocka turister på Copacabanas strand med en glass i ena handen, en öl i den andra och med blicken riktad åt andra hållet. 
 
"Mina barn" på barncentret har tillgång till rent dricksvatten, de får till och med två mål mat om dagen där. De har ett hem, de lär sig att räkna, att skriva sitt namn och säga "tack" på engelska. De kommer senare ha möjlighet att börja grundskolan, och flera av dem kommer kanske till och med få ett relativt bra betalt yrke. Men längre än så räcker inte ledstången i favelans trappor. För att få en universitetsutbildning som faktiskt är värt något måste man komma in på ett av stadens statliga universitet (till skillnad från många andra länder), och kostnaderna för det är något som de flesta familjer inte ens kan drömma om. Det kostar ungefär lika mycket per månad som en varmhyra i Rio de Janeiro, för att ge någon uppfattning om ungefär hur mycket det är. Att lära sig engelska kostar lika mycket som en universitetsutbildning. 
 
De flesta av barnen på jobbet har föräldrar med mycket låg inkomst, många av föräldrarna är också mycket unga och saknar själva en utbildning. Det är ju knappast något nyhet att barn till föräldrar med dessa kvalitéer inte har de bästa förutsättningarna. Många föräldrar har ingen förståelse för barnens utbildning och för hur viktig den är, utan låter dem ta sovmorgon istället för att gå till skolan. Eftersom de själva aldrig riktigt lärt sig att stava eller räkna ut ett mattetal blir hemläxorna inte gjorda. Allt detta leder självklart till dåliga betyg och en obefintlig motivation, vilket i sin tur leder till att barn/ungdomar aldrig skaffar sig en utbildning och den onda cirkeln fortsätter att rulla runt.
 
För de mörkhyade barnen är chansen att få en chefsposition, plats i tv-rutan eller inflytelserik karriär i princip bortblåst så fort de lämnar livmodern. Rasismen och "vi är bättre än dom-tänkandet" verkar man aldrig komma ifrån, vart man än befinner sig. Nyligen fick för första gången en svart kvinna jobbet som vädermetereolog på teven, och den rika, vita befolkningen blev rasande och alla jämförelser som drogs till apor går inte ens en räkna. 
Politikerna är tomma tunnor som skramlar. Man köper makt i det här landet, pengar och korruption styr. Hur ska den fattiga delen av befolkningen någonsin kunna få något att säga till om?
 
Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på vart dessa underbara, spralliga, glada barn kommer befinna sig i livet om 15 år. Kommer Pablo vara drogdealare som sin pappa? Kommer Sara ha 3 barn när hon är lika gammal som jag? Kommer mina sötnosar till pojkar gå runt med tunga vapen i favelan, precis som de män som jag varje dag möter på väg till och från jobbet? 
 
Trots att läget för så många människor är fruktansvärt måste jag ändå tro att det går åt rätt håll, jag tror att det kommer bli bättre. Statistiken pekar i alla fall på det. Men det tar alldeles för lång tid, och så många barn hinner gå förlorade på vägen. Det finns ingen tröst i det, och ingen ursäkt som är tillräckligt bra. 
 

Kommentarer
Postat av: mamma

Älskade gumman, du är så klok och vacker och du bidrarctill en bättre värld. Tack för allt du ger!

2016-04-19 @ 19:52:17
Postat av: Anonym

Jaa du så många orättvisor. Och ondast gör dem som drabbar barnen. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Massor av kramar moster Lotta

2016-04-19 @ 20:39:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0