Barnaga

 Jag har hållt på det här temat tag, för det är så svårt och känsligt. Jag själv är uppfostrad till att tycka att barnaga är olagligt, hemskt och fel. Jag skulle aldrig kunna rättfärdiga något relaterat till våld mot barn. Men så fungerar det tyvärr inte i alla delar av världen, och inte ens alltid i Sverige. 
 
Första gången jag såg ett barn bli slagen var i Thailand, jag var ca 9 år och jag kommer fortfarande ihåg hur jag såg en mamma slå sin son med öppen hand i ansiktet. Första gången jag kom i kontakt med barnaga och idéerna runt omkring på riktigt var dock i Tanzania. Där är barnaga fortfarande lagligt, både gällande dina egna barn och andras. Jag såg en pojke bli slagen med en käpp av sin lärare för att han hade fuskat på ett prov. Pojken som var i 9-årsåldern stod framåtlutad mot en trappa, och slagen träffade hans rumpa och rygg. Det här ögonblicket kom som en chock för mig, och stred mot allt som jag tror på och vill kämpa för. Under min tid i Tanzania såg jag flera liknande situationer, det här var dock den första och därmed för mig den värsta. 
 
På mitt jobb här i Rio använder de aldrig våld mot barnen, tack och lov! Om barnen inte gör som de blir tillsagda måste de sitta i ett hörn som bestraffning. Där måste de sitta ca. 10 minuter och se på när de andra leker, vilket jag i vissa fall tycker är en relativt rättvis behandling.  För ett par veckor satt en pojke som heter Paulo i detta hörn när hans mamma kom för att hämta honom från barncentret, varpå hon frågar varför hon sitter där och fröken svarar att han har tagit en bil från ett annat barn. Utan att hälsa eller säga något tar mamman Paulos flipflop-sko och börjar slå honom med denna över ryggen och sidan. Hon skriker åt honom och knuffar honom mot utgången, sedan försvinner de båda. Jag sitter kvar stum av chock och tittar på fröken som ser ut som att hon inte såg något alls.
 
Dagen efter denna händelse träffade jag mina kompisar från Rio, de är båda i 35-årsåldern, och frågade hur lagarna i Brasilien är och hur de själva ser på barnaga. De sa att barnaga nu för tiden är olagligt i Brasilien, och detta innebär allt våld mot barn. Den ena av dem uttryckte dock att han tycker att det ibland är nödvändigt att ta till våld i uppfostranssyfte. Han sa "först skäller man ju på barnet och säger till barnet att sluta, men om de inte lyssnar utan gör samma sak om och om igen så räcker inte ord, och barnen förstår inte. Vissa barn förstår inte ord". Den andra mannen sa att han ibland kan tycka att det är okej med "fysiskt uppfostran", men att han aldrig skulle slå sina barn om han hade några. Mot slutet kom det fram att de båda blev slagna av sina föräldrar som bestraffning när de var barn. Jag vet dock att om barnen på mitt jobb en dag skulle ha blåmärken eller liknande skulle personalen reagera, för även om det i många fall är accepterat att ge sitt barn en "bitch-slap" (vad det nu heter på svenska) så tycker alla jag hittills träffat att det är fel att "på riktigt" göra illa sitt barn ,och många är helt och hållet emot barnaga. Det är ändå en liten tröst i det hela, med betoning på liten.
 
För mig är det så uppenbart att våld inte löser några problem, utan skapar nya. Särskilt när det gäller barn. Hur kan man lära barn att visa respekt för varandra, och inte slåss, om de i nästa ögonblick får lära sig att det är rätt att deras föräldrar slår dem? Jag tror snarare att aga skapar aggressiva barn, som inte lär sig hur konflikter kan hanteras på ett fredligt sätt. Det är en för enkel tillrättavisning för barns felaktiga beteende, det är lat uppfostran att slå till sitt barn och tro att problemet är löst. Barnet måste ju förstå för att lära sig och veta varför det som barnet gjort är fel. Smärta må vara bestraffning, men det förklarar ingenting för barnet och är inte värt att kallas uppfostran. 
 
Jag hatar hur svårt det här problemet är att lösa, och hur vanligt det är även i länder där det är förbjudet. Det är i så många länder en vana, och även om långt ifrån alla utövar barnaga ses det i många fall som normalt. Precis som i Sverige för inte alls så länge sedan, där barnaga förbjöds 1979 och fortfarande utövas i vissa familjer. Det första steget är att ändra lagen, att politiker i praktiken visar att det är FEL. Där är Brasilien redan, men den svåra delen är i alla länder att synen på det hela måste förändras, och det tar så förskräckligt lång tid. En attitydförändring måste ske i varje människa i ett helt land, så att problemet till slut växer bort. 
 
Det enda jag känner att jag kan göra är att prata om det med människorna jag träffar för att försöka väcka nya frågor eller tankar hos dem. Jag har förklarat hur man ser på aga i Sverige och säger att alla barn trots vår liberala uppfostran inte är galningar som ränner omkring. Jag önskar att jag kunde övertyga alla jag träffar om hur fel det är, jag önskar att jag kunde bråka med dem i 10 minuter och sedan var kampen vunnen. Men så funkar det inte, och jag har tyvärr inte den rätten. Jag känner mig ofta otroligt handlingsförlamad och liten för att jag inte kan GÖRA någonting. Men det här är en lång fight, och jag försöker ha lagom mycket tålamod och inte försöka förändra mer än vad som är möjligt.
 
 
Mina charmiga små indianer på "indianernas dag".
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0