Barnaga

 Jag har hållt på det här temat tag, för det är så svårt och känsligt. Jag själv är uppfostrad till att tycka att barnaga är olagligt, hemskt och fel. Jag skulle aldrig kunna rättfärdiga något relaterat till våld mot barn. Men så fungerar det tyvärr inte i alla delar av världen, och inte ens alltid i Sverige. 
 
Första gången jag såg ett barn bli slagen var i Thailand, jag var ca 9 år och jag kommer fortfarande ihåg hur jag såg en mamma slå sin son med öppen hand i ansiktet. Första gången jag kom i kontakt med barnaga och idéerna runt omkring på riktigt var dock i Tanzania. Där är barnaga fortfarande lagligt, både gällande dina egna barn och andras. Jag såg en pojke bli slagen med en käpp av sin lärare för att han hade fuskat på ett prov. Pojken som var i 9-årsåldern stod framåtlutad mot en trappa, och slagen träffade hans rumpa och rygg. Det här ögonblicket kom som en chock för mig, och stred mot allt som jag tror på och vill kämpa för. Under min tid i Tanzania såg jag flera liknande situationer, det här var dock den första och därmed för mig den värsta. 
 
På mitt jobb här i Rio använder de aldrig våld mot barnen, tack och lov! Om barnen inte gör som de blir tillsagda måste de sitta i ett hörn som bestraffning. Där måste de sitta ca. 10 minuter och se på när de andra leker, vilket jag i vissa fall tycker är en relativt rättvis behandling.  För ett par veckor satt en pojke som heter Paulo i detta hörn när hans mamma kom för att hämta honom från barncentret, varpå hon frågar varför hon sitter där och fröken svarar att han har tagit en bil från ett annat barn. Utan att hälsa eller säga något tar mamman Paulos flipflop-sko och börjar slå honom med denna över ryggen och sidan. Hon skriker åt honom och knuffar honom mot utgången, sedan försvinner de båda. Jag sitter kvar stum av chock och tittar på fröken som ser ut som att hon inte såg något alls.
 
Dagen efter denna händelse träffade jag mina kompisar från Rio, de är båda i 35-årsåldern, och frågade hur lagarna i Brasilien är och hur de själva ser på barnaga. De sa att barnaga nu för tiden är olagligt i Brasilien, och detta innebär allt våld mot barn. Den ena av dem uttryckte dock att han tycker att det ibland är nödvändigt att ta till våld i uppfostranssyfte. Han sa "först skäller man ju på barnet och säger till barnet att sluta, men om de inte lyssnar utan gör samma sak om och om igen så räcker inte ord, och barnen förstår inte. Vissa barn förstår inte ord". Den andra mannen sa att han ibland kan tycka att det är okej med "fysiskt uppfostran", men att han aldrig skulle slå sina barn om han hade några. Mot slutet kom det fram att de båda blev slagna av sina föräldrar som bestraffning när de var barn. Jag vet dock att om barnen på mitt jobb en dag skulle ha blåmärken eller liknande skulle personalen reagera, för även om det i många fall är accepterat att ge sitt barn en "bitch-slap" (vad det nu heter på svenska) så tycker alla jag hittills träffat att det är fel att "på riktigt" göra illa sitt barn ,och många är helt och hållet emot barnaga. Det är ändå en liten tröst i det hela, med betoning på liten.
 
För mig är det så uppenbart att våld inte löser några problem, utan skapar nya. Särskilt när det gäller barn. Hur kan man lära barn att visa respekt för varandra, och inte slåss, om de i nästa ögonblick får lära sig att det är rätt att deras föräldrar slår dem? Jag tror snarare att aga skapar aggressiva barn, som inte lär sig hur konflikter kan hanteras på ett fredligt sätt. Det är en för enkel tillrättavisning för barns felaktiga beteende, det är lat uppfostran att slå till sitt barn och tro att problemet är löst. Barnet måste ju förstå för att lära sig och veta varför det som barnet gjort är fel. Smärta må vara bestraffning, men det förklarar ingenting för barnet och är inte värt att kallas uppfostran. 
 
Jag hatar hur svårt det här problemet är att lösa, och hur vanligt det är även i länder där det är förbjudet. Det är i så många länder en vana, och även om långt ifrån alla utövar barnaga ses det i många fall som normalt. Precis som i Sverige för inte alls så länge sedan, där barnaga förbjöds 1979 och fortfarande utövas i vissa familjer. Det första steget är att ändra lagen, att politiker i praktiken visar att det är FEL. Där är Brasilien redan, men den svåra delen är i alla länder att synen på det hela måste förändras, och det tar så förskräckligt lång tid. En attitydförändring måste ske i varje människa i ett helt land, så att problemet till slut växer bort. 
 
Det enda jag känner att jag kan göra är att prata om det med människorna jag träffar för att försöka väcka nya frågor eller tankar hos dem. Jag har förklarat hur man ser på aga i Sverige och säger att alla barn trots vår liberala uppfostran inte är galningar som ränner omkring. Jag önskar att jag kunde övertyga alla jag träffar om hur fel det är, jag önskar att jag kunde bråka med dem i 10 minuter och sedan var kampen vunnen. Men så funkar det inte, och jag har tyvärr inte den rätten. Jag känner mig ofta otroligt handlingsförlamad och liten för att jag inte kan GÖRA någonting. Men det här är en lång fight, och jag försöker ha lagom mycket tålamod och inte försöka förändra mer än vad som är möjligt.
 
 
Mina charmiga små indianer på "indianernas dag".
 

Museum of tomorrow

Jag har inte haft internet på ett par dagar, här måste man nämligen gå till en affär en gång i månaden och betala sitt Internet, och alla verkar vänta tills internet stängs av (+några dagar till) innan de går dit. Men nu är det tillbaka, och de första inläggen blir oambitiösa bildinlägg...
 
Här är det otroligt populära Museum of Tomorrow (med tre timmar lång kö):
 
 
 

Rios botaniska trädgård

 
 

Kulturella lärdomar

Det är så lätt att fördöma ett helt land eller en kultur på grund av saker vi ser och hör, på grund av saker som "dom" gör annorlunda, sånt som "vi" inte skulle göra... åh, jag är förresten otroligt trött på kategoriseringen "vi" och "dom". Mest på grund av att den nästan alltid används i främlingsfientliga, trångsynta debatter. Men också för att det är ett inkomplett, diffust och ofta felaktigt begrepp. Vilken grupp jag kan relatera till och känner mig som en del av varierar ofta och häftigt beroende på vart jag är, med vem jag är, vilket humör jag är på och tusen andra faktorer. Det går inte dela in varandra på det viset. MEN just nu använde jag ändå för enkelhetens skull begreppet "dom". Hur som helst...:
 
Jag skulle kunna skriva en lång lista på saker som jag tycker är förskräckliga i Brasilien. Korruptionen, våldet, drogerna, brottsstatistiken, politiken, rättigheterna och skyldigheterna.. Och det är så lätt att bara se dessa saker, för självklart är det olikheterna som slår oss först: Vare sig vi reser till ett nytt land, upptäcker en ny kultur eller träffar en ny människa. Det som enligt mig är normalt lägger jag knappt märke till, just på grund av att det är "normalt". Det är så lätt av vid det stadiet måla sin tavla om hur saker och ting är och sedan blunda för vad som finns utanför ramen. 
 
Men det är precis det vi inte får göra! För det är när vi kan se utanför den ramen som vi kan ta lärdom av varandra. Med det menar jag inte att vi ska bortse från alla brister och orättvisor som vi möter, tvärt om. De måste bekämpas. Men det gäller även oss själva, mitt eget land och min egen kultur. För vem vågar påstå att Sverige inte har några som helst problem eller potential att förbättras? Mina resor har  övertygat mig om att vi kan lära av varandra, oavsett var ifrån du kommer eller vem du är så har du något att lära, och lära ut. Oavsett hur skitig ytan vid första ögonkastet ser ut.
 
I Tanzania är barnaga lagligt, men jag har aldrig varit i ett land där de tar hand om varandra och stöttar varandra bättre. När jag berättade om hur ålderdomshem i Sverige fungerar drog de paralleller till psykisk misshandel. "Hur kan man sätta någon man älskar ensam på ett hem, istället för att med hjälp av vänner och familj ta hand om hen själv?" I Tanzania finns människor som dödar albinobarn för att de tror att detta medför helande kraft för dem själva. Men jag har aldrig mött ett mer generöst folk. Trots att de själva inte har mat för dagen vill de ge mig middag, slakta sin enda höna för att välkomna mig i deras hem.
 
I Brasilien styr korruption och de flesta politiker har köpt sin väg till makten, men jag har aldrig träffat ett spralligare, gladare folk än här i min favela. Människorna vet att de är fast i en ond spiral, men ger inte upp hoppet. Många föräldrar drar sig inte för att ge barnen en käftsmäll i uppfostranssyfte, men de skulle aldrig göra något för att på riktigt skada sin familj. Familjen är samhällets trygga punkt. 
 
Sverige är enligt mig på många sätt världens bästa land, med oändligt många möjligheter och skyddsåtgärder. Men jag har inte i något annat land sett sådan egoism och så många självupptagna människor. Inte heller sådan utseendefixering eller så ohälsosamma hälsotrender, som motsägelsefullt nog gör oss sjuka. 
 
I Tyskland bor jag i världens mest accepterande och öppna stad, där har jag fantastiska vänner och the love of my life. Men det är skrämmande att se hur idiotiska orättvisor som rasism och främlingsfientlighet växer även där. Jag menar, om det är NÅGOT land i världen som borde veta vad till en början små, små idéer och främlingsfientliga tankar kan leda till så är det Tyskland. Och om en mening inte innehåller varken "öl", "döner" eller "currywurst" handlar det troligtvis om någon form av klagomål. 
 
Det är oerhört svårt att hantera allt hemskt som händer och sker runt omkring. Att förkastliga, brutala saker kan förklaras med "det är vår kultur",eller "det är så världen fungerar". Men ibland måste man våga vara nyfiken, inte acceptera det som uppenbarligen är fel, men också våga se vad som finns bortom det. Ingen är perfekt, oavsett religion, kultur och ursprung. Tack och lov har de länder jag vanligtvis bor i två av de mest rättvisa, stöttande samhällssystemen i världen. Kanske just därför är det så lätt att blunda för vad vi själva gör fel, och så lätt att döma andra. Det är lätt att glömma vart "vi" själva befann oss för inte så länge sedan, och vad hade jag gjort åt dessa orättvisor om jag vuxit upp i Tanzania eller Brasilien? Troligtvis hade jag från födseln varit så påverkad av min omgivning att jag inte hade gjort något alls, och troligtvis inte ens sett på det som orättvisor.
 
Men genom att lyssna på våra fördomar och fördöma varandra kommer världen inte bli en bättre plats. Vad som behövs är förståelse (vilket inte alltid innebär acceptans!!), nyfikenhet, utbildning och viljan att förändra. Vi måste fördöma tankar, lagar, rättssystem, normer och orättvisor, men ALDRIG en hel kultur, aldrig ett folk, aldrig en hel religion och aldrig människor. För när vi gör det är våra dörrar stängda, och framstegen knackar på andra sidan.

Tröttnar aldrig på utsikten

Som en stjärnhimmel på jorden

Framtidsutsikten från en favela

Det är mycket här i världen som gör mig upprörd. Men min akilleshäl är nog ändå orättvisor av alla dess slag, och tyvärr blir dessa alltid mer påtagliga ju fattigare land  jag befinner mig i. Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller förbannad över att mina små kärleksknutar på barncentret inte är de barn som har det sämst ställt. 
Jag möter barn i centrala Rio som går runt på gatorna och tigger. Men de tigger inte ens om pengar, bara om att få lite vatten i en yoghurtbägare som de håller fram, på sin höjd vill de ha hela vattenflaskan som jag bär på för att stå ut med hettan. Bredvid ligger tjocka turister på Copacabanas strand med en glass i ena handen, en öl i den andra och med blicken riktad åt andra hållet. 
 
"Mina barn" på barncentret har tillgång till rent dricksvatten, de får till och med två mål mat om dagen där. De har ett hem, de lär sig att räkna, att skriva sitt namn och säga "tack" på engelska. De kommer senare ha möjlighet att börja grundskolan, och flera av dem kommer kanske till och med få ett relativt bra betalt yrke. Men längre än så räcker inte ledstången i favelans trappor. För att få en universitetsutbildning som faktiskt är värt något måste man komma in på ett av stadens statliga universitet (till skillnad från många andra länder), och kostnaderna för det är något som de flesta familjer inte ens kan drömma om. Det kostar ungefär lika mycket per månad som en varmhyra i Rio de Janeiro, för att ge någon uppfattning om ungefär hur mycket det är. Att lära sig engelska kostar lika mycket som en universitetsutbildning. 
 
De flesta av barnen på jobbet har föräldrar med mycket låg inkomst, många av föräldrarna är också mycket unga och saknar själva en utbildning. Det är ju knappast något nyhet att barn till föräldrar med dessa kvalitéer inte har de bästa förutsättningarna. Många föräldrar har ingen förståelse för barnens utbildning och för hur viktig den är, utan låter dem ta sovmorgon istället för att gå till skolan. Eftersom de själva aldrig riktigt lärt sig att stava eller räkna ut ett mattetal blir hemläxorna inte gjorda. Allt detta leder självklart till dåliga betyg och en obefintlig motivation, vilket i sin tur leder till att barn/ungdomar aldrig skaffar sig en utbildning och den onda cirkeln fortsätter att rulla runt.
 
För de mörkhyade barnen är chansen att få en chefsposition, plats i tv-rutan eller inflytelserik karriär i princip bortblåst så fort de lämnar livmodern. Rasismen och "vi är bättre än dom-tänkandet" verkar man aldrig komma ifrån, vart man än befinner sig. Nyligen fick för första gången en svart kvinna jobbet som vädermetereolog på teven, och den rika, vita befolkningen blev rasande och alla jämförelser som drogs till apor går inte ens en räkna. 
Politikerna är tomma tunnor som skramlar. Man köper makt i det här landet, pengar och korruption styr. Hur ska den fattiga delen av befolkningen någonsin kunna få något att säga till om?
 
Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på vart dessa underbara, spralliga, glada barn kommer befinna sig i livet om 15 år. Kommer Pablo vara drogdealare som sin pappa? Kommer Sara ha 3 barn när hon är lika gammal som jag? Kommer mina sötnosar till pojkar gå runt med tunga vapen i favelan, precis som de män som jag varje dag möter på väg till och från jobbet? 
 
Trots att läget för så många människor är fruktansvärt måste jag ändå tro att det går åt rätt håll, jag tror att det kommer bli bättre. Statistiken pekar i alla fall på det. Men det tar alldeles för lång tid, och så många barn hinner gå förlorade på vägen. Det finns ingen tröst i det, och ingen ursäkt som är tillräckligt bra. 
 

"Nej så säger man inte!"

 

Underbara stad!!

Det är omöjligt att få nog av denna stad. Ju längre jag är här, desto mer inser jag hur fantastiskt Rio är. Det finns allt: shopping, marknader, god mat, trevliga människor, (på gränsen till FÖR-) varmt klimat, kilometerlånga stränder överallt, god dryck, vackert frodigt landskap ... Ja vad mer kan man begära?
 
I helgen var jag på ännu en marknad. Där åt vi "buffé" på brasilianskt vis, som innebär att kyparen kommer fram till bordet med olika rätter under hela tiden som man sitter på restaurangen. De erbjuder allt mellan himmel och jord, och det är omöjligt att inte bli för mätt. Mest värt att nämna är dock köttet, som i Brasilien är såå gott.
Det var svårt att få någon bra bild eftersom man bara hade lite mat i taget, men här är i alla fall en:
 
Förutom inhandlande av sötsaker och souvenirer var dock höjdpunkten att titta på alla människor som dansade till salsabandet som befann sig på marknaden. Jösses, vilka helgalna, härliga människor det finns. De gick ner i spagat, och twerkade på varandra och skakade kroppsdelar som jag inte visste gick att skaka... medan andra dansade helt normal samba! Värt att tillägga är att klockan var 16, och jag är ganska övertygad om att alla var nyktra. 
 
Vi avslutade dagen med en drink på stranden, där jag idag spenderade denna stekande, 37 grader varma söndag. Summa summarum: jag har det väldigt bra. Utmanande veckor och helger fullspäckade med roligheter. 
 
 

Kultur...

Under de längre resorna jag gjort i mitt liv, dvs. till Tanzania, Tyskland och Brasilien har jag tänkt mycket kring kultur och vanor. Vad är det egentligen som gör att människor så ofta har så olika åsikter? Olika åsikter om kroppsideal, barnuppfostran, mat, religion, politik, dödshjälp, hur länge ett ägg ska koka osv osv osv. 
Man skulle ju kunna påstå att ingen människa i hela världen besitter förmågan att vara objektiv. Detta eftersom vi alla är påverkade av den uppfostran vi fick, den skola vi gick (eller inte gick) i, den stad vi växte upp i och vännerna vi umgicks med.
 
 
Till exempel: jag tycker det är fel att barnen på barncentret där jag jobbar måste sitta ner så länge och ofta, men deras fröknar tycker det är bra för att öva disciplin. Och varför tycker jag det är fel? För att det är inte så jag blev uppfostrad, jag hade inte tyckt om det som barn. Men om jag, utan att vara en annan person, hade vuxit upp i Bralisien hade jag förmodligen fostrat även mina barn på det sättet.
Jag tycker det är fel att barn ska behöva växa upp i en favela, medan många föräldrar ser det som nyttigt och självklart. Jag tycker det är fel att knappt någon klagar på hur mycket Eurovision Song Contest, som varar typ en vecka, kostar för Sverige, men i princip alla klagar på vad det kostar att rädda människor från krig. För att inte tala om hur mycket OS kostar för Rio, där inte ens alla människor har tillgång till rent vatten. Många skulle tycka att jag är naiv eller har fel som gör dessa jämförelser, trots att vi gick i samma lilla skola i samma lilla by i samma lilla Sverige, och frågar är: Varför tycker jag vissa religioner är bättre än andra? Varför tycker jag vissa politiska partier är mer idiotiska än andra? Varför tror jag att människor från vissa länder är pålitligare än andra?
Om bara några små, små detaljer i mitt liv hade varit annorlunda hade jag troligtvis haft helt andra åsikter om allt det där.
 
Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till... Kanske helt enkelt till den välkända frågan: Varför blir vi som vi blir och tycker som vi tycker? 
Eller är frågan kanske: hur kan man egentligen veta att man har rätt i något? Att det inte bara är något som mitt samhälle eller uppväxt eller kompisar eller familj eller kultur har format mig till att tycka? 
Självklart behöver inte denna påverkan betyda att du har fel, i så fall hade ju ingen någonsin haft rätt i något...
Kanske vill jag bara komma fram till hur fascinerande det är. Hur lättpåverkade vi är, att utan att ens tänka på det eller lägga märke till det.
 
Min agenda när jag började skriva detta inlägg var inte alls detta, och konstigt nog slutar många av mina blogginlägg på samma sätt... men jag tror att för att kunna döma saker och ting måste vi kanske bli bättre på att lyssna på varandra utan att vinkla öronen åt något särskilt håll, överlägga en extra gång, och framförallt våga ifrågasätta oss själva lite mer. Öppenhet verkar vara svaret på alla mina retoriska frågor. Naiva jag.

Brasilianarna vet hur man festar till det..

I måndags var jag på en gatufest i norra Rio. Helt fantastiskt!
Det var helt enkelt två gator fulla av människor, mat- och dryckstånd, musik och dans.. 
 
Detta händer varje måndag på samma ställe och är väldigt populärt bland både turister och Rio-bor. 
 

En annan sorts öppenhet

På tal om öppenhet..
Igår var jag hela dagen på stranden i närheten av mitt boende, där i princip inga turister befinner sig. Inom loppet av en timme kommer tre personer fram till mig och frågar vad jag heter, hur jag mår, vad jag sysslar med i Rochina (min stadsdel) och berättar något om sina egna liv. Detta helt utan att för mig kännas varken påträngande eller överdrivet framfusiga. De var alla imponerade av och tacksamma över arbetet som jag under min tid här gör, och som alltid pågår även när jag inte är här. 
En av dem hette David, och han hade precis kommit hem från ett besök i London. Han berättade att han tror att man genom att ta emot volontärarbetare sprider ny, livsviktig kunskap och nyfikenhet vidare till människorna som jag jobbar med och möter här. Han uppmanade mig därför att försöka lära ut allt jag kan, och sprida mina erfarenheter vidare. 
En annan man hette Luis, han var lika positiv och glad att möta en volontärarbetare i Rochina. Förutom att han ville lära mig surfa någon helg framöver föreslog han att vi skulle bilda en "språktandem", att vi går till stranden eller liknande ställen tillsammans och pratar helt enkelt.. fast jag skulle då prata portugisiska och han engelska! Vilket enligt mig låter som en fantastiskt idé, så förhoppningsvis hittar vi tid för det framöver. 
Och när vi pratar om öppenhet kan jag inte utelämna den Bruno och hans pojkvän visade mig i helgen. Hur de berättade om alla ställen de skulle ta med mig till och visa mig under min tid i Rio, (redan efter en timme var nästa helg planerad), introducera mig för alla deras vänner och bjuda hem mig till deras hem på middag. Trots att vi aldrig setts innan denna dag.
Jag skulle vilja påstå att jag aldrig mött så artiga människor som i Sverige eller så generösa människor som i Tanzania, men jag har heller aldrig mött så öppna, skrattande människor som i Brasilien. Detta trots inlägget som jag publicerade igår. Något motsägande, jag håller med. 

Homosexualitet i Brasilien

I lördags var jag hela dagen i sällskap med två übertrevliga män, som sedan fyra månader är ett par. Senare på kvällen träffade vi också två av deras tjejkompisar, som också är tillsammans. 
Innan igår var jag helt säker på att Brasilien, i synnerhet Rio de Janeiro, är ett öppet och tolerant land. För av det jag sett, hört och upplevt här innan är det så. I princip alla går runt i stringbikini, folk är öppna med vilka dem är och döljer sig inte bakom någon falsk fasad. Jag läste även i min guidebok att Rio är en bra, öppen stad för homosexuella, så vad mina nya vänner berättade om livet som homosexuell här kom som något av en chock.
Efter någon timme tillsammans säger Bruno, den ena av männen, till mig att en av hans kompisar snart kommer att ansluta till oss. De har varit kompisar i två år och jobbat tillsammans ännu längre. Bruno säger att han är en "rolig, pålitlig och bra kompis.. men han vet inte att jag är gay, så säg inget om mig och min pojkvän (som då också var med) eller om att jag är homo. Han skulle kanske förstå, men jag vill inte riskera något än".
Ingen av de fyra som jag spenderade min dag och natt med har kommit ut inför sina föräldrar, de flesta av deras kompisar vet inte att de älskar någon av samma kön, och de sa att om de berättade på jobbet skulle alla under en hel dag sluta arbeta och vara i chocktillstånd..
Det finns en liten gata i Rio med gaybarer, och jag har sett en Pride-flagga vifta på Copacabana. Men tydligen väger gamla fördomar och den förbannade rädslan inför allt som är "annorlunda" tyngre. 
Jag blir så frustrerad. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt. Visst går utvecklingen framåt gällande HBTQ-frågor, men aaaalldeles för långsamt i sååå många delar av världen. För att inte tala om främlingsfientlighet och fördomar mot olika typer av religioner, etniciteter och folkslag.. där går det ju snarare bakåt. Hur är det möjligt?!
Kan vi inte bara inse att världen är större än våra näsor är långa, att VI har chansen att förändra världen och göra den till en bättre plats. Om alla bara vågade, och visste att de behövde, tänka till lite. Varför måste vi hela tiden döma varandra, och vara så otroligt rädda för varandras olikheter. Kravet är ju knappast att vi måste älska, eller ens tycka det minsta lilla om varandra, utan bara acceptera att vi är olika. Tänk om vi kunde vända rädslan till nyfikenhet, om alla bara gav olikheter en enda chans, en chans att lära känna något nytt, att öppna ögonen och ifrågasätta dessa destruktiva fördomar. Vi har ju chansen, men vi blundar för det och alldeles för ofta ignoreras det.
Tänk om vi kunde se alla små, små saker som vanliga människor gör varje dag som leder till något större. Kanske skulle vi då vara bättre på att kämpa, och orka vara bättre, mer öppensinnade människor.

Fullt-upp-helg

I helgen har jag varit på "Favela funk party"(har aldrig sett så många halvnakna människor och skakande av kroppsdelar som under denna natt), mat- och kulturfestival, en rockbar (för första gången i mitt liv) och stranden .
Om man lyckas komma bort från bönor och all mat som är inbakad i olika typer av bröd, finns det otroligt mycket god och annorlunda mat här. I helgen provade jag det traditionella "paõ de queijo" , som är ett krämigt bröd (!) gjort av ost, och en annan spännande sak från norra Brasilien som jag glömt namnet på.. Det är hur som helst friterade bönor(!) med olika typer av röror och räkor inuti.. och, så åt jag en av de bästa desserter som jag någonsin smakat, nämligen en kokosnötskräm som på något sätt var inbakad och serverad i ett kokosnötsskal! 
 
OCH, så måste jag få skryta lite om att jag har hållit i OS-facklan... med en caipirinha i handen..
 

Dinner with a view

Igårkväll blev jag och ett gäng andra volontärer hembjudna till en man här i favelan som heter Artur. Han drömmer om att öppna en restaurang här, och ville pröva sitt koncept med oss. Vi klättrade lite högre upp i favelan ledd av en annan man som heter Sam, som sedan 2009 har gjort dokumentärfilmer om Rochina och bott här till och från sedan dess. 
Av honom fick vi i förväg detta blad:
 
 
Maten smakade fantastiskt och utsikten var otrolig ! Eftersom jag varje dag äter på barncentret äter jag i veckorna mest ris, bönor och någon typ av kött. Alltså inte särskilt varierat (med vissa undantag) så det var väldigt kul att prova något nytt!
 
Här är lite bilder från kvällen: 
 
 
Under kvällen visade Sam oss några klipp från de dokumentärer han jobbar på. Han fokuserar främst på hur Rochina har förändrats, och framförallt inte har förändrats, sedan polisen invaderade falevan 2011. I de äldsta klippen såg vi hur människorna var hoppfulla inför händelsen, och upprepade gånger berättade om att staten lovat att städa upp gatorna, förbättra de sanitära förhållandena och göra favelan till en säker plats. Till ett bostadsområde mer eller mindre som vilket som helst. 
 
Klockan 04.00 på morgonen stormade polisen och militären in i favelan, tungt beväpnade och delvis i pansarfordon. De stannade ett par timmar och "visade sin styrka och makt", som det beskrevs i filmen. Dock hade de innan förvarnats att detta skulle ske, så de människorna som polisen egentligen ville åt lämnade favelan för ett par dagar  för att sedan komma tillbaka och fortsätta som vanligt.
 
Polisen är officiellt sett fortfarande "kvar" i favelan, men de tar sig aldrig längre än ett par gator upp, vilket har gjort att problemen bara förflyttats högre upp. Dit kan inget fordon ta sig, och knappt någon som inte bor där kommer dit. Alltså har i princip inget förändrats: favelan är fortfarande en blandning av soptipp och bostadsområde, drog- och vapenhandeln pågår i lika stor omfattning som förut, och de sanitära förhållandena är oförändrade.
 
Förtroendet som polisen faktiskt lyckades skaffa sig för ett litet tag försvann alltså lika fort som det kommit, och efter att en av de högst uppsatta inom polisen blivit dömd för misshandel och mord av en man här i favelan började man längta tillbaka till tiden innan polisen kom. Politikerna slutade bry sig och intresset för att rusta upp favelan försvann. 
 
Så vad ska man göra? Och vem ska göra det? 
Jag tror att alla myndigheter i Rio måste samarbeta om något ska kunna förändras. Polisen måste skaffa en hållbar plan, för befolkningen här VILL ha pilisen här, precis som i alla andra delar av staden, men inte så som det fungerar (/inte fungerar) just nu. Staten måste satsa på att rusta upp favelan och utbildningsnivån måste höjas. Skolor måste bli bättre och barn måste få chansen att bli större, växa mer och växa utanför boxen de växer upp i idag. Det måste ske en attitydförändring på något sätt, för att människorna ska kunna inse vad de själva kan göra för att bidra.
 
Det här stället och människorna jag möter har så mycket potential.. De är kreativa, hoppfulla, godhjärtade och fulla av vilja. De måste bara på något sätt få en ny start, en vändning. 

Sjukhusbesök och engelskalektion

Igår gick jag till favelans statliga sjukhus. Eftersom jag anade att det kunde bli svårt med språket bad jag Jaquline skriva ner mitt problem på portugisiska, så att jag i värsta fall bara kunde sträcka fram denna lapp. Väl där frågar jag Mannen vid anmälningsdisken på portugisiska “talar du engelska?“ varpå mannen svarar “ja, lite“. “HALLELUJAH“ tänker jag och säger att jag har problem med mitt öra och pekar på örat.. han förvandlas till ett frågetecken och jag förstår att innebörden av “ja, lite“ nog är “hello and good bye“. Alltså: fram med lappen. 
Som tur var blev jag hjälpt av en läkare som pratade engelska och resten av vistelsen var hur smidigt som helst. Värt att tillägga är att alla statliga sjukhusbesök här är gratis för ALLA, heja Brasilien!!
 
Idag deltog jag i en engelskalektion med samma flickor (och deras klasskamrater) som jag försökte hjälpa förra veckan, och min slutsats är att det i princip är omöjligt att lära ut engelska till barnen här utan att kunna bra portugisiska... Det går varje dag bättre med min portugisiska, men vi får se hur långt jag hinner! Kämpa Kämpa!
Just nu är jag ungefär på samma nivå som treåringarna, så de är min favoritgrupp, haha! 
(Lärarinnan på bilden är Jaquline, som jag nämt i bloggen ett par gånger)
 

Turist i Rio

Igår åkte jag en sex timmar lång guidad tur i en 34 grader varm storstad och hann se de flesta av Rios främsta turistattraktioner:
 
Cristo Redento
 
Celarón steps
 
Kyrkan “Metropolitana de São Sebastião“
 
Och till sist den fantastiska Sockertoppen
(Lägg märke till kristusstatyn i bakgrunden)
 
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för den fruktansvärda kvalitén, men min fina systemkamera råkar befinna sig i sverige.. 
 
Nu har jag avverkat “måstena“ i Rio, så framöver blir det förhoppningsvis utforskande på egen hand! Jag ska försöka ta lite kort på jobbet imorgon också! 

Lördag = Ledig

 
 

The boss of the favela

Ja, vem är det egentligen?
Enligt en lärare på barncentret, Jaquline, är det drogdealarna, den så kallade maffian som styr och bestämmer. De senaste åren har dock den brasilianska polisen gjort en rejäl satsning på Rochina (min favela) och försökt få läget under deras kontroll. Enligt Jaquline har detta bara förvärrat situationen här och gjort vardagslivet mer riskfyllt. Förut visste man vilka som styrde och vems regler man skulle förhålla sig till. Så länge man håller sig på rätt plats och inte lägger sig i är maffian inget hot. Polisen förde dock med sig motsättningar och obalans till favelan. Nu vet man inte längre vem som bestämmer, och enligt Jaquline har brottsstatistiken därför gått upp. 
 
(Jag vill passa på att säga att jag inte har varken statistik eller annat bevis på det här, utan jag ger bara de uttalanden som jag hört vidare.. )
 
För mig känns det väldigt suspekt att man tänker tillbaka på tiden då maffian hade all makt som “bra“.. eller i alla fall “bättre“. Men när det kommer till samhällsfrågor är vi ju så otroligt formade av det samhälle och den kultur vi växt upp i. Faktumet att polisen (för att inte tala om kyrkan och politiker) i så många länder, även Brasilien, är så otroligt korrupt kan också vara svaret på många frågor. 
 
Frågan som mina kollegor här ställer är: Om det var bättre och framförallt säkrare när maffian styrde, vad spelar det för roll att de är maffian? 

RSS 2.0